Currently viewing the tag: "vinna"

Alla som vill vinna se hit!
Kom ihåg att ni kan vinna ett stylingkit från GHD värde cirka 4000 kronor innehållande en GHD platinum styler och ghd air hårtorkningskit. Besök då ghd Sverige på Facebook
och skriv direkt på deras sida om varför du vill vinna detta . Ange #ghdCancerpodden. Kom också ihåg att besöka deras öppet hus den 26-27 september i Gamla stan i Stockholm där du får en massa stylingtips.

Kom ihåg också att vi lottar ut behandlingar från Hairtalk genom att skicka in en bild på dig själv och motivera varför . Du mailar till: louise@hairtalk.se

286_image_1_hero

323_image_1_pdp_920x440

 logo-best

Precis landat hemma och läser då min mail. Bortkopplad några dagar. Och yes så är det – vi har alltså vunnit igen!!!!! Nu är det bekräftat! Rosa kokboken II bäst i världen! World Gourmand Awards! Fick ju en bild häromdagen men visste inte om det var sant. Skulle naturligtvis varit på plats i Kina men avbokade faktiskt detta efter attentatet i Bryssel. Så fick följa det på håll.

Fick motivering och bekräftelse precis 😃😃 Så hedrad! 🙏🙏🙏 Såååå kul!!! Och helt galet!

Tack alla fantastiska kvinnor som medverkat – stolta kan ni vara! Och tack världens bästa team som tillsammans med mig skapat detta Foto: @johanlygrellFoto mat: Andreas Hylthen Foto USA: Beiron Andersson Form: @svenljungdesign Redaktör/korr @karinmgus @marianeij PR: @asalisteen Tryck: ‪#‎tryckfolket‬ Papper: ‪#‎lessebobruk‬ och tack alla andra som bidragit på olika sätt! ‪#‎benzerpublishing‬ ‪#‎rosakokboken‬

Rosa kokböckerna har hittills dragit in 1.6 miljoner kronor till ‪#‎cancerfonden‬

”Det är mycket mer än att vinna en tävling det här. Det är en utmärkelse som saknar motstycke i branschen. 209 länder skickade in bidrag till årets uttagningar, Sverige är med sina vinster mycket väletablerat i internationella sammanhang.

Med över 25 000 kokböcker som ges ut årligen i världen så är placeringen 1:a i en kategori inte bara ett kvitto på att arbetet håller absolut världsklass, det är även ett enormt erkännande från den internationella juryn som granskat bidraget mycket noggrant. I Anna Bensons och Rosa Kokboken II:s fall dessutom i en av de snabbast växande kokbokskategorierna i hela världen. Kokböckerna där överskotten går till välgörande ändamål.” /Pelle Agorelius

Rosakokboken_2.2 (1)

Bild från förra året på plats i Kina… 🙂

20160608_204548

Det var längesedan jag var här. Som jag skrev. Jag längtar efter tid. Det enda vi har. Ständigt fightas man med hur man ska fördela den. Prioritera. Som ganska ofta jobbar jag rätt mycket just nu. Föreläser, lämnat ny bok på tryck, EATSweden-böcker, nytt välgörenhetsprojekt, Smålandsgran and else…och jag älskar ju det. Fördelat med alla terapitimmar, resor och familj som jag vill vara nära mer än någonsin just nu finns det inte mer tid. Jag somnar dödstrött om kvällarna. Skrivandet har blivit lidande. Jag längtar efter det. Det där djupa skrivandet. Så sugen på att färdigställa min nästa roman. Men den får ta den tid det tar. Och den kommer. Men vilken känsla det är att skriva. Love it.

Dessa dagar har det varit en hel det konst också i ropet. Besökte en gammal gallerist också i Malmö i veckan. Och det kittlar i den nerven. Så sugen! GUD vad jag längtar efter att stå där med en pensel i handen och skapa. Den absolut bästa terapin och känslan. Snart ska jag skapa igen. Snart. Och nästa år blir det utställningar. Allt har sin tid.

Just nu sitter jag på ett plan igen. På väg till älskade Barcelona. Där är jag fri. Ledig. Otvungen. Min oas. K är med, men min älskade tjej är hemma. Saknar redan! Jag ska bara va. Gå långa promenader. Låta solen bränna mig. Kanske knappa på tangenterna om jag känner för det. Springa. Har som mål att träna tre gånger i veckan. Varken mycket eller lite men precis vad jag hinner med. Läs prioriterar. Igår sprang jag och K runt hela Söder. 1,2 mil. Hon är stark min lilla hund. Följ förresten Paolo Roberto om ni inte redan gör det – snacka om träningsinspo!

Har en bok med mig. Att leva ett liv – inte vinna ett krig. Rekommendation från en av mina terapeuter. Kanske kan stilla ångesten som ibland kommer. Will be back med en recension.

Massor kramar_DSC0143

”Nu ska jag boarda ett plan för att fortsätta resa. Vi får inte låta dem vinna”, skriver Anna Benson.

Anna Benson

Det kunde varit vi. Susanne eller jag. På någon av alla bårar. En minut, kanske två skilde oss och döden åt. Det var inte dags denna gång.

Vi kör på ett tag till. Tacksamma. Så otroligt jäkla tacksamma för att vi lever. Att jag kan sitta här och skriva. Prata. Berätta.

Jag försöker tänka. Känna. Minnas. Fast det bara har gått knappt två dygn. Jag och min sambo Susanne var på väg ut till flygplatsen. Terminalen.

Den terminalen.

Vår taxi är sen. Susanne är stressad. ”Vi hinner”, säger jag. Taxin släpper av oss precis utanför. Vi rusar in i terminalen. Där är helt tyst. Spöklikt.

Det är bara några sekunder, men känns som minuter. Sedan rasar allt. Taket raserar. Folk kommer springande. Skrik. Tårar. Allt går snabbt.

Flygplatspersonalen är snabba. En del är fulla av blod. Men de ropar gång på gång ”terror, terror, explosion, terror, evakuera, evakuera”. Det är de orden jag minns.

Susanne och jag springer.

Vi springer på vägen där vi precis åkte i taxi. Och möter mängder av brandbilar, poliser och ambulanser. De är så snabba. Där blir vi fast och vi hamnar mitt i det. Overkligt.

En karavan av räddningspersonal kommer. De bär bårar. Uppskattningsvis ett femtiotal. Det är en krigzon. Sådant man har matats med i nyhetsflödet i olika media och nu är det verklighet. Det går inte att förstå. Vi står där, mitt i.

Bland alla skadade och döda. Jag har aldrig sett en död människa förut. Runt alla bårar står flera människor, uppskattningsvis ett femtiotal även det, som är skadade. Blod rinner. Ansikten, armar, ben är brännskadade, händer är uppfläkta, några fingrar hänger lösa.

Flera skriker av smärta, andra är mer avtrubbade. Det finns inte tid för dessa. Det är personerna på bårarna som prioriteras. Man försöker rädda liv.

Det är dessa bilder som etsar sig fast. De som hela tiden snurrar. Jag aktiverar mig. Försöker inte sitta still. Värst har varit de två nätter som nu har passerat, när jag ska sova. Ett kristeam tar hand om oss i Sverige.

Vi har full uppbackning och jag hoppas att det kan hjälpa. 20 samtal vardera, men vi väljer att gå tillsammans, jag och min sambo. Då med två krishanterare vid varje samtal. De vill lära sig av oss, säger de. Förbereda sig.

Vi lyckades ta oss ut från kaoset. Skriken. Blodet. Terrorn. Krigzonen. Vi liftade, sedan övertalade vi en taxichaufför att köra oss till Rotterdam över gränsen och tog sedan ett privatflyg hem.

Det var ingen som stoppade oss. Och givetvis börjar tankarna snurra om den misstänkte som fortfarande är på fri fot. Hur enkelt det var att fly.

Jag träffar ministrar och polismästare, experter hit och dit. Vi får alla samma frågor av media. Hur kommer detta påverka oss? Sverige. Hur kan vi undvika? Hur kan vi förbereda oss? För terrorn. Jag har inte de svaren.

Som privatperson kommer jag naturligtvis att vara påverkad.

Sirener, poliser, militärer, sjukvårdare, brandmän komma alla att påminna mig förmodligen. Höga ljud. Men jag kommer inte att ändra mitt leverne. Mitt liv.

Eller ”förbereda mig”. Jag kommer fortsätta resa. Upptäcka. Befinna mig i stora folksamlingar. Fortsätta leva och njuta av livet.

Nu ska jag boarda ett plan för att fortsätta resa. Vi får inte låta dem vinna.

”En minut skilde oss och döden åt”

Författaren Anna Benson: Vi kommer att resa, fortsätta leva – inte låta dem vinna

DEBATT. En fruktansvärd dag. Jag försöker tänka. Känna. Minnas. Det har inte gått ett dygn när detta skrivs. Jag och min sambo Susanne var på väg ut till flygplatsen. Terminalen. Den terminalen. Vår taxi är sen. Susanne är stressad. ”Vi hinner”,  säger jag.

Taxin släpper av oss precis utanför. Vi rusar in i terminalen. Där är helt tyst. Spöklikt. Det är bara några sekunder, men känns som minuter. Sedan rasar allt. Taket raserar. Folk kommer springande. Skrik. Tårar. Allt går snabbt nu. Flygplatspersonalen är snabba. En del är fulla av blod. Men de ropar gång på gång ”terror, terror, explosion, terror, evakuera, evakuera”. Det är de orden jag minns.

Susanne och jag springer ut. Vi springer på vägen där vi precis åkte i taxi. Och möter mängder av brandbilar, poliser och ambulanser. Där blir vi fast och vi hamnar mitt i det. Overkligt.

En karavan av räddningspersonal kommer. De bär bårar. Uppskattningsvis ett femtiotal. Vi står där, mitt i. Bland alla skadade och döda. Jag har aldrig sett en död människa förut. Men jag ser en del nu.

Runt alla bårar står flera människor, uppskattningsvis ett femtiotal även det, som är skadade. Blod rinner. Ansikten, armar, ben är brännskadade, händer är uppfläkta. Flera skriker av smärta, andra är mer avtrubbade. Det finns inte tid för dessa. Det är personerna på bårarna som prioriteras. Man försöker rädda liv.

Vi tar oss ifrån flygplatsen. Hoppar in en bil med två byggarbetare. De har arbetat på terminalen bredvid. Vädjar om hjälp och ber dem att köra oss till Centralstationen.

Vi tänker ta ett tåg till en stad med flygplats. Amsterdam, Düsseldorf, Rotterdam. Bort från Bryssel.

De kör oss. Samtidigt väller det ut människor från flygplatsen. Samtliga evakueras. Vi tänker att det kanske inte är så smart att åka till Centralstationen, men väljer ändå att chansa för att komma bort. Allt går så fort, men ändå så långsamt.

När vi sitter i bilen hör vi på radion att ännu en bomb har detonerat. Nu i tunnelbanan. Allt stängs. Även Centralstationen. Vi tänker hyra en bil i stället, men även uthyrningsfirmorna stänger. Folk får panik.

Vissa byggnader evakueras samtidigt som vi hör att man uppmanas att stanna inne. Men alla vi som försöker ta oss in någonstans kommer inte in. Allt är låst. Blockerat. Vi har inget bagage heller. Det är kvar på flygplatsen och det är kallt ute.

Vi kommer tillslut in på ett kafé. En vänlig kvinna hjälper oss in. Vi får ladda mobilerna och blir uppkopplade. Mobilnätet har legat nere sedan attacken. Det går varken ringa in eller ut. Men digitala tjänster som FaceTime och Skype räddar oss och vi kan kommunicera med omvärlden.

Vi ser en massa människor inne på caféet som också försöker kommunicera, boka hotell eller ta sig därifrån.

Utanför är det en krigzon. Sirener ljuder. Mittemot är en av de stora tågstationerna men den är givetvis också avspärrad. Militärer går och vaktar med automatvapen hängandes. Är detta Bryssel? Plötsligt brottar insatsstyrkan, i svarta skottsäkra västar, ner två killar på gatan. De bär båda rånarluvor men vi vet inte mer än så. Vi inser att vi måste härifrån.

Vi springer ut på gatan och lyckas haffa en taxi. En äldre kvinna från Sydafrika följer med. Människor möts och hjälper varandra vilket fascineras i dessa situationer. Taxichauffören blir vår räddning. Vi övertalar honom att köra oss till Rotterdam. Jag pratar franska med honom och vi kommer överens om ett pris. Resan är knappt två timmar. Vi kommer ut. Ut från kaoset. Skriken. Blodet. Terrorn.

Vi reflekterar över vad som har hänt. Tacksamma. Så otroligt jäkla tacksamma.

Det kunde varit vi. Susanne eller jag. På båren. En minut, kanske två skilde oss och döden åt. Det var inte dags denna gång. Vi kör på ett tag till.

Vi pratar också om hur det kommer att påverka oss. Terrorn. Vad som pågar. Men nej, vi kommer inte sluta att leva. Vi kommer att resa. Fortsätta leva. Vi kommer inte låta dem vinna.

Anna Benson

Bryssel

IMG-20160201-WA0001-01

Igår var det så dags för prisutdelningen av Hälsopriset. Som är något helt nytt och instiftat av 1.6 miljonerklubben med Alexandra Charles och Annette Lefterow i spetsen. Folkets pris för folkhälsan i vårt land.

En juryn bestående av bl.a. Pamela Andersson Alselind, Sigrid Bárány, Gunnel Åkerman, Mai-Lis Hellenius, Tony Irving, Annika Jankell, Annette Lefterow och Alexandra Charles har tillsammans med svenska folket röstat.

Jag var nominerad som årets författare. Och jag kom 3:a!!! Wow! En otroligt stor ära!! Känner mig enormt hedrad. Konkurrensen är stor där ute. Och visst älskar jag att vinna men en tredje plats känns helt ok i det här fallet 🙂 TACK! Och tack alla ni som har röstat.

Se alla som var där här. 

IMG-20160201-WA0002-01 IMG-20160201-WA0003-01 IMG-20160201-WA0004-01 20160201_191745-01DSC_0054DSC_0121

 

Hej vänner! Längesedan nu. I know. Inne i en märklig period. Otroligt mycket lugnare kalender och luften går ur mig. Lite samma varje år. Jobbar på ett manus som också är ganska tungt och påverkar en del. Det är mycket ångest. Men det blir bättre. Jag vet det.

Snart ska jag dock gå på gala (1 februari) och det vore otroligt kul att vinna. Jag är nominerad som årets författare på 2.6 miljonerklubbens Stora Hälsopris. En otroligt stor ära. Behöver er hjälp för att ha chans att kamma hem priset. Rösta gärna här.

Tack! Kramar

1453638712754

IMG_0098

Min magiska lillasyster åker denna vecka till Asien for a long time. Obestämd tid. Shit vad jag kommer sakna ihjäl mig. Var så fantastiskt att ha henne så nära. Även om hon säkert är trött på sin tjatiga storasyster. Har bott hemifrån sååå länge, ja sedan jagvar femton, så det är en ynnest att få vara så nära någon ur familjen. Jules WILL MISS U! Thailand, Indien, Sri Lanka… Måste hälsa på dig! I alla fall passar på att skicka mitt största tack för att du ALLTID ställer upp. Häromdagen (mitt favvoord) slog hon in 250 böcker till ett företag som hade köpt Rosa kokboken och paketinslagning… Det tar ett tag att slå in böcker. Jag  gjorde ett gäng ifjol… typ 750 st…  Det är många företag som köper Rosa kokboken i julklapp till sin anställda. Assmart tycker jag! Dubbelt upp. Skänker till välgörenhet och man får något :). Jullan har även varit med mig på mässorna och är en fena på att ta betalt vid iZettle maskinerna. Och TACK iZettle för att ni är så grymma! Vilka otroliga betalningslösningar ni har. Rekommenderar den blåa varianten där man aldrig tappar bluetooth-kopplingen. Nya tidens betalningslösning. Fysiska… Vi har använt dem i massor år nu och i stort sett alla på mässor etc kör iZettle. Och flera restauranger etc. Världen över. Minns i Miami på min juicebar som körde det. Bra jobbat gänget på Kungsgatan ! J Coolt med alla som uppfinner saker. Entreprenörer som bara kör. Me like och jag vet att jag är lite likadan men även jag blir djupt imponerad av innovativa driftiga entreprenörer.

Just det, passar på att rekommendera en grym spelsajt om ni typ vill vinna lite pengar innan jul. Bara som ett tips sådär… Inte för att jag spelar så mycket men why not? Och om man inte slänger ut beten nappar det aldrig.

IMG-20151006-WA0001 IMG-20151006-WA0002

jtctpier2qz9crq089ho

Häromdagen (ja mitt favoritord just nu – tidsbegreppen är inte det bästa haha) så var jag och min kompanjon och business partner in crime Bella på Musikaliska och svenska publishing galan. Sköna Alexandra Pascalidou var konferencier och herregud vilket tempo. Typ 34 priser delades ut och jag kan konstatera att det lönar sig att göra snygga årsredovisningar… OMG. Min bok, Rosa kokboken I, var nominerad som årets fackbok. DET var stort! Bland fem böcker. Vi vann inte (skit! Vill alltid vinna!) men jag är ändå ”nöjd” (läs borde vara).  Tack för nomineringen! I will be back!

20151109_180631-01 20151109_192139-01

20150825_135130-01

Birka är en väldigt stor partner i år till Rosa kokboken. Förutom att de säljer boken ombord och i terminalen kommer vi också ha olika events ombord under oktober med bokens profiler. Berättar mer! Och den stora bokreleasen kommer vara hos dem. Looking forward! Dit kommer ni ha chans att vinna biljetter… Ett fantastiskt samarbete och bara Birka har köpt in 1500 böcker. TACK! Fler företag som vill??? 🙂 Har du ett företag? Julklapp till kunder och anställda?

Senaste numret och bilaga av Magasin Birka som når över en miljon läsare. Fint!

Line by Benson